sailingwithmoana

Den lätta 7 timmars seglingen till Las Perlas blev lite mer spännade än väntat då under hela vägen så log det stora stockor och annat bråte som ibland var helt omöjligt att undvika att köra på. Vi fick t o m lov att stanna på vägen dit och dyka ner och kolla så propelllern satt kvar efter ha kört på en stor stock som åkte under båten och kom upp i aktern. Men som tur var så hände det inget på båten och vi kom säkert till Contador, Las Perlas. Väl i Contador så ankrade vi bredvid våra nordiska vänner, Wavedancer en norsk båt (som vi träffade i Shelter Bay samt åkte kanalen med) och den svenska båten Båten Anna ett jämngammalt par som även de ska segla jorden runt. I Contador så tog vi även med oss två amerikanskor Deb och Pavlina som crewmembers till Galapagos. I Las Perlas så lyckades vi även gå på grund. Vet dock inte hur jag ska berätta det så att vi inte verkar vara helt bakom flötet. Men något som vi vet nu är att man bör ha koll på är tidvattnet. Det slutade med att vi i ca 2 timmar log på botten och som mest lutade vi 30 grader. Vi fick även denna gång uppleva hur starkt segel sällskapets vilja att hjälpa är. Både Wavedancer och Båten Anna kom till vår undsättning även om vi inte kunde göra så mycket åt saken. Dagen efter så flyttade vi iallafall båten samt dök ner under och fick se att hon hade tappat lite färg på kölen, men med 2 cm glasfiber har vi lite mer att ta av.

Tidvatten happens!


”Seglingen” till Galapagos blev en minst sagt lugn tillställning. Vi började efter att ha följt väderprognosen i vecka och att vi skulle få vind i två dagar samt att det skulle vara medvind. Så den norska båten och vi gav oss av. Första dagen blev det motor i stilje, de tre följande dagarna så kom vinden som utlovades och vi kunde segla. Det gick inte snabbt men vi kom framåt och slapp använde vårt dyrbara bränsle. Resten av dagarna var det nästan ingen vind eller lite motvind. Vilket ledde till att seglingen till Galapagos blev mer en motortur än en seglingstur. Under sista natten fyllde vi tanken med vår sista extra dunk på däck och en timme senare kom vinden tillbaka och vi kunde kryssa i 4-5 knop i några timmar och sen fick vi gå för motor igen.

Passade på att ta ett dopp under stiljen.

Under seglingen till Galapagos så fyllde jag år och det blev en riktig bra födelsedag. Den började med att jag fick pannkakor med nutella och lite presenter. Måste säga väldigt bra presenter, bara saker som jag behövde en kamera, hörlurar, snickers, en hatt, halvtimmes massage och en bok. På eftermiddagen så blev det ost och vin i solnedgången. Så tack Fredrik för en bra födelsedag.

Födelsedagsdagsfest med besättningen.


”Seglingen” till Galapagos tog tillslut nio dar och 250 liter diesel med en snitthastighet på 4 knop. Väl framme i Galapagos så mötte vi Pagena igen. Pagena var båten som hjälpte oss genom kanalen och vv. Tydligen så får man bara stanna 20 dagar på en och samma ö inte som vi trodde att man fick åka till alla port of entrys under 20 dagar. Så nu är vi i den situationen att vi är på San Cristibal, där sjölejonen är som gatuhundar och hoppar upp i dinghyn och solbadar, vilar upp sig och skiter, men vårat nya huvudsegel och vår nya crewmember Dave är på Santa Cruz. Vi står då inför beslutet att checka in här och betala alla avgifter som kommer att bli ca 500 dollar eller bara skita i byråkratin som vanligt och åka till Santa Cruz.

I Santa Marta kom man snabbt in i en rutin. Dagen började med att läsa tidingen med en kopp kaffe på båten. Sen var det dags att skriva på miljörapporten. Det är nämligen så att jag och Fredrik är hårt jobbande studenter, då vi läser/läste miljökunskap och aktiekunskap på distans. Efter lunchen så lämnade jag båten och vandrade till stan och tog en kopp kaffe och fortsatte skrivande om hur vår ökande efterfrågan på jätteräkor har lett till stora miljöförstöringar världen över. Det finns ingen som helst anledning till att äta jätteräkor varken viltfångade, odlade eller ekologiskt odlade jätteräkor. Alla produktions sätt drabbar miljön och lokalbefolkningen negativt. Hursomhelst så när jag blev less på att plugga gick jag till en hostelbar och sen visste man aldrig vart kvällen slutade. Oftast slutade den med att jag kallade på golfbilen och dess chafför för att få slippa gå de sista 100-150 m till båten.

Vi hade även besök av Fredriks syster Maria och hennes kompis Anna. Det är alltid trevligt med främmande. Båten blir städad, nya samtalsämnen, man blir lite mer skärpt, artig och glad. Medan de var i Santa Marta så gjorde de några utflykter och jag stannade kvar på båten. Det var ganska skönt att vara ensam på båten och jag fick mycket studier gjorda.

Under seglingen till Colon, Panama så tog vi ombord en amerikan som crewmember. En trevlig prick, men det visade sig att segling inte var hans grej. Han var sjösjuk de tre dagar det tog. Han ska dock ha lite cred då han trots sin sjösjuka var väldigt trevlig och klagade inte. Väl i Colon så checkade vi in på den troligtvis dyraste marinan vi någonsin kommer ligga med Moana. Det kom dock vid rätt tidpunkt. Vi hade nämligen tentaperiod då, samt att det var lättare att hitta linhandlers till Panamakanalen (man måste vara fyra linhandlers plus en kapten och hyra linehandlers kostar 65$ per linehandler). Panama och att korsa Panamakanalen är en massa byråkrati. Man måste ha visum, cruisingpermit, checka in och checka ut i alla hamnar, zarpe (Bevis på att båten är utcheckad i tullen), båtinspektion, kvitto på att man betalat kanalavgiften innan man kan boka tid och jag har säkert glömt något. Många båtar anlitar således en agent så de slipper problem, men det verkar leda till mycket problem och kostnader. Vi gjorde allt själv och utlämnade några saker som visum, cruisingpermit och checka ut från Colon. Det sistnämda gillade inte custom i Panama, men vi sparade ändå på att strunta i att checka ut ur Colon. Det skulle ha kostat oss US$225 för att checka ut i Colon en fredagseftermiddag, medan i Panama så betalade vi bara US$150.

Campus 2012


Efter bara en vecka av papperarbete, studier, badande i poolen, happy hour, krokodilspaning i marina mm. så kunde vi kasta loss från Shelter Bay marina och åka genom kanalen. Kanalen börjar med att man åker upp till Gatunsjön med hjälp av två slussar. De har nu börjat med att de segelbåtar som åker nord till syd (väst till öst, kolla på en karta om ni inte tro mig) ska göra kanalen på natten och direkt, men så blev inte fallet för oss utan vi fick övernatta på Gatunsjön. Vi tyckte det inte gjorde något och jag blev lite glad över beslutet. Då fick vi en kväll på sjön med våra trevliga linehandlers, ett tyskt par och en kanadensare, samt att åka igenom kanalen under dagsljus Dagen därefter så dyker vår pilot upp två timmar försent vilket gör att vi missar våran tid i nästa sluss och får således cirkulera runt i kanalen i två timmar. Om man har en segelbåt får man gått och lov vänta till ett fartyg på bara 200 m ska igenom slussen så man får plats framför det skeppet. Hela Panamakanalen är imponerade och alla skepp som åker igenom den. De flesta skeppen som passerade oss var mellan 250-300 meter långa och med sina 11,6 meter så känner man sig ganska ynklig.

En vecka senare så hjälpte vi det tyska paret igenom kanalen och även denna gång fick vi stanna över på Gatunsjön vilket jag tycker är fint. Kvällen och natten blir mycket mer bekvämd då. Även denna gång fick vi vänta och det tog hela dagen, men efter att ha seglat ett tag nu så har man blivit mer rofylld och anpassat sig till att allt har sin tid.. (”..ångloken hade sin tid” sånger från andra våningen). De hade även ett bra biblotek med guideböcker över Söderhavet.

Nu är vi färdig med bunkringen för överförten till Söderhavet via Galapagos. 450l vatten, 300l diesel, mellan 100-150 konserver, 30-40 kg pasta, bluecheese och 2,4 dollarsvin, 50 apelsiner och mycket mer. Vi har nog så vi klarar oss över 4 månader. Så imorgon bär det av till Las Perlas en ögrupp 7 timmar för att vänta in bättre vindar eller rättare sagt någon vind. Sträckan mellan Panama och Galapagos är känd för dåliga vindar och ligger i stiljebältet som ligger vid ekvatorn. Läget att lämna kunde inte komma bättre då vi har en oljeläcka i viken som vi ligger för ankar i. Så dinghyn är full med olja och nu badar inte ens jag och Fredrik i vattnet.