Kolliktivliv med Aussies
Senare på kvällen så drog vi in till stan för middag med våra nyvunna vänner Madi, Sean och Cam. Eftersom färjan till Pangiamotu, ön vi log ankrad utanför, går tillbaka klockan 18.00 så hade vi ingenstans sova, vilket ledde till att vi sov hos dem. De erbjöd senare att vi kunde sova där några dagar och så blev det, närmare bestämt två veckor. De presenterade oss senare för nästan alla volontärer i Nukulofta och bjöd med oss på alla olika event. Eftersom de var ganska nya på ön, så var det mycket som hände på kvällarna. Vi kom på en måndag och på en torsdag så åkte vi för att spela touchrugby, men jag blev mer intresserad av att spela fotboll så jag gick till planen bredvid och frågade om jag fick vara med och lira lite boll. Självklart fick jag det och senare blev jag erbjuden en plats i laget till lördagsmatchen. Det visade sig att laget spelade i högsta ligan i Tonga och kom tvåa förra året. Matchen den vann vi med 11-0 där jag gjorde de elfte målet på straff. Veckan därefter kom vi in i en rutin med studier och internettid på förmiddagen, träning med laget och sen någon tillställning med volontärerna på kvällen. Nästa lördagsmatch så blev utnämnd lagkapten. Den matchen vann vi med 8-0.
Två veckor i Nukulofta gick oerhört snabbt. Jag ville inte riktigt lämna Tonga, men man bör lämna söderhavet innan cyklonsäsongen börjar och det finns så många öar man vill hinna besöka. Hursomhelst så lämnade Tonga och begav oss mot Fiji. Med oss på resan fick vi Dan en australienare som besökte en gammal vän till honom i Nukulofta. Vi får se hur länge han hänger på. Överfarten till Fiji var den lugnaste vi har varit med om sedan Panama-Galapagos. Vi körde för motor nästan hela tiden. Fiji har varit välkomnade hittills och som alla andra söderhavsöar är de otroligt vänliga. Vi ligger nu i Savusavu, en lite pitoresk stad på den näst största ön i Fiji och här finns det en väldig vacker vik som är skyddad från alla håll. Så det har blivit ett populärt ställe för seglare. Det var längesen vi hade så många båtar runt omkring oss. Vilket är både positivt och negativt. Det är ju väldigt socialt och i baren finns det alltid någon att prata med.
Åter på Moana
Två månader i Sverige gick otroligt snabbt och det var grymt skoj att komma tillbaka till Sverige. Både miljöombytet och få återse vänner och familj var nog nyttigt för den fortsatta resan. Jag kan inte säga att jag har längtat tillbaka till Moana men när jag satt på planet och speciellt andra dagen (första dagen var man bara trött och jetlaggad) i Tahiti så kom suget och längtan ut till havet tillbaka och man ville bara lätta ankar och dra ut till nya öar. Men så enkelt ärdet aldrig med en båt. Man ska checka-ut, handla mat, fylla på vatten och diesel, tvätta skrovet och kolla igenom båten så allt är som det ska. Samt att våra nya crewmembers Markus och Magda ska få bekanta sig med Moana. Det var en del saker som behövdes smörjas in och spännas, helt enkelt lite service. Inget allvarigt Dave och Jess hade skött om båten bra.
Första stoppet efter Taihiti blev Moorea en ö som bara låg 5 timmars segling från Taihiti, men man märkte skillnaden i både natur och tempot på ön. Första källen kom i in någon timme före solnedgången och lagade lite mat sedan tog en romdrink på båten kollade på solen gå ner över havet och från stranden hördes ukulelemusik. Dagen där på gick vi på en ttur upp till en utsikt punkt där man kunde se nästan hela ön och på kvällen gjorde vi upp en eld och grillade korv i solnedgången. Denna kväll var det dock inte lika stämningsfull musik i bakgrund b la var det Oasis spelade från en cruisingbåt som låg för ankar 200 meter bort.
Nästa ö var den vida kända ön Bora Bora, den brukar var med i nästan alla top-10-vackraste-öarna-listorna. Men om man får säga det så var jag inte så imponerad antagligen p g a de höga förväntningarna. Visst var den fin, men då är Aitutaki en finare och trevligare ö. Det blev nästa destination som vi nådde efter 4,5 dagar segling från Bora Bora. Aitutaki är en av Cook öarna och är en atoll som har en man-made kanal genom korallerna som är som grundast 1,6 m. Då vi har lite olika uppgifter på Moana så visste vi inte säkert vad våra draft är, om den är enligt våra båtregistreringspapper 1,8m eller som enligt ritningen 1,5 m. Hursomhelst så bestämde vi oss att gå in i passagen och vi kollade på vår GPS när högvatten skulle vara och den sa 12-12.30 så vi testa första gången kl 11 ungefär halvvägs in i passagen körde vi fast för första gången. Då kom ett amerikanskt par ut med sin dinghy och hjälpte oss loss och sa att det var lågvatten och högvatten var kl 15.30. Väl ute på havet igen fick vi ta oss en funderare och käka lite lunch efter lunch bestämde vi oss för att göra ett nytt försök kl 15.00. Vilket vi också gjorde. Den här gången kom vi förbi där vi körde på grund den första gången, men glädjen varade inte så länge för 50 m senare satt vi fast igen och den här gången så såg vi att vi vara nära att komma ut till det djupa igen. Det var då kunskapen från Sällskapsresan kommer in och vi börjar med att Markus fick klättra ut på bommen, när det inte fungerade klättrade jag ut och tillsist fick även Magda komma ut på bommen och då började vi röra på oss igen och kom loss. Det amerikanska paret hade då hunnit komma ut till båten och nästan det första de sa var att en humpback whale hade hoppat upp ur havet ungefär hundra meter från oss. Vilket helt hade undgått oss. Väl framme vid ankringen visade det amerikanska paret var vi borde ligga för att inte ligga på grund och vi gjorde som de sa och när vi skulle rätta till vårat extra ankare för att förhindra att vi rör oss 360 grader så tyckte vi att båten inte riktigt betedde sig som den skulle och såklart hade vi gått på grund en tredje gång och den här gången var det inte mycket vi kunde göra annat än att öppna romflaskan och invänta tidvattnet. Fjärde gången på en och samma dag som vi gick på grund var när vi tog dinghyn till baren på kvällen, men det var bara en lite touch jämfört med vad vi hade redan gjort under dagen.
Vi fick fyra härliga dagar på Aitutaki, befolkningen på ön var väldigt öppna och pratglada. För min del det blev det en heldel motionerande med b la en 2 timmars spring/gångtur runt halva ön. Sedan de andra dagarna fick jag spela fotboll med de lokala ungdomarna i alla åldrar från 5 år- 40 år och alla skrattade när de fick bollen. Aldrig har jag sett några som har visat sin glädje över att spela fotboll. De kanske inte var de bästa spelarna men alla fick vara med och alla hade roligt. Den sista dagen tog jag och Fredrik dinghyn ut till kanalen och snorklade vilken väg som skulle vara den bästa och det gav utdelning för dagen efter när vi åkte igenom kanalen touchade vi inte sanden en enda gång, men det var lite nervöst. På kvällen den sista dagen så var det Pacific forum, en stor konferens för alla söderhavsnationen, på ön. Så på flygplatsen så hade de en välkomst ceremoni för alla premiärministrar med dansuppvisning och sång.
Nästa ö blev Palmerston en atoll vars befolkning kommer alla från en person, nämligen William Marster som kom där på 1800-talet med sina tre fruar och nu bor det 52 st på ön. Dit kommer en båt med proviant var 3-5 månad och ibland så sluter de dealar med yachts som meddelar att de ska komma. Aldrig någonsin har jag varit med om bättre mottagande. Dagen när vi kommer dit så kommer Simon, hans brorson David samt myndighetsfolket till båten och innan dess fick vi chans att snorkla kring båten och under den korta tiden hann vi se tunas och hajar mm. Efter incheckningen var klar och de obligatoriska avgifterna var betalda, varav en avgift var health inspection vilket var 25 dollar och så fick man ett kvitto, han kollade inte ens in våran kackerlacksfamilj som flyttade in medans vi var borta, så begav det sig till en Motu där Simons familj hade en lördagspicknick samt insamling av kokosnötter till grisarna. Maten som bjöds på var för oss en lyx utöver det vanliga. Marinerad fisk stekt över öppen eld, Coconut crab, taro, ris, bröd, kokosnötsås och till det serverades en söt kokosnötdryck. En ganska typisk rätt för dem det vill säga. Vi fick även se hur man öppnar kokosnötter snabbt och effektivt. Inte som när jag skulle öppna en kokosnöt ute på havet och när jag skulle få loss kokosköttet från skalet lyckas hugga mig själv i handen med en rostig matkniv ca 0,5-1 cm djupt så blodet forsar och jag var nära att svimma, men som tur var så har jag bra och omtänksamma människor runt omkring mig som gjorde att mina handikappdagar gick smidigt. Både jag och Fredrik har haft lite småsår som har behövt tagits hand om och det har Magda var bra på.
Den dagen sov jag kvar på huvudön i mitt tält på Simons gård och på kvällen fick jag antagligen också en ganska vanlig rätt nämligen corned beef i tomatsåsoch ris. Faktiskt väldigt gott, mycket bättre än när jag tillagade det en gång sen aldrig mer. Under kvällen lekte jag med little John och jag var big John (eftersom när myndighetspersonalen läste mitt namn i passet och kallade mig John och jag orkade inte bry mig om att rätta dem eftersom John är ju mitt första namn i passet) och John var som alla andra femåringar i världen väl van med datorer så när jag drog upp datorn frågade han om jag hade Paint. Sen när han hade gott och lagt sig spelade jag tärningsspel med resten av familjen och drack te. Hela dagen var en av höjdpunkterna på resan helt klart.
Dagen därpå var en söndag och då ska man gå till kyrkan om man är på Cooköarna och efter allt de har gett oss så var man tvungen att ta seden dit man är. Så jag fick låna en skjorta och ett par byxor av Simon och Simon åkte och hämtade resten från båten. Det var en konstig känsla att sitta i kyrkan igen, för jag kände mig som en hypokrit. Jag tänkte inte gå djupare in på det ämne. Hursomhelst så efter kyrkan bjöds det på en festmåltid med nyslaktad gris (huvudet och revbensspjäl), ika mata (råfisk marinerad i lime och cocosmjölk), taro, ris, salad mm. Köttet var grymt gott och saftigt och inte så vanligt i våran diet, samt fisken var underbar. Efter måltiden så får man inte göra något annat än att ta det lugnt enligt seden. Inte lek, jobba,spela fotboll, spel etc. Den första timmen då man var i matkoma gick det kanon, men sen blev man lite rastlös. På kvällen lättade vi hursomhelst ankare och hade en ganska obekväm resa till Niue landet som gav oss .nu.
Överfarten var inte bara obekväm med hårda vindar, stora vågor och regn. Vi fick nämligen se kaskelot valar på riktigt nära håll. Svårt att säga hur många de var men vi så valar 6 gånger och en var som sagt väldigt nära. Den första såg vi ungefär hundra meter från båten sen dyker det upp en val lika stor som Moana 5-10 meter från båten. En skräckblandad förskjusnings känsla infall sig.
Vistelsen på Niue började och ganska bra, när vi började närma oss ankringsplatsen så såg vi knölvalar. Niue överlag var ett bra stopp och vi stannade där fem dagar. Grym snorkling och fin natur. En dag så hyrde jag en cykel och cyklade runt ett helt land på en dag. Niue är ett land som bara har en befolkning på 1100 och för bara ett tiotal år sedan hade de över 6000 vilket har lett till att det finns väldigt många övergivna och förfallna hus, så när man passerade några byar kändes det som man cyklade genom en spökstad. Snorklingen och dykningen var också något utöver det vanliga. Visibilityn var mellan 30-50 meter och vi hade dålig eftersom det hade regnat mycket och det säga att man ibland kan se mellan 80 och 100 meter.
På väderprogosen i Niue fick vi se att en storm skulle komma söder om Tonga inom två dagar och sen skulle det vara hård vind dagarna efter. Så vi bestämde oss för att passa på att dra till Tonga under de två dagar fint väder vi hade framför oss. Vi hade då 256 nm att ta oss till en säker plats. Vi brukar räkna på att vi gör 100 nm per dag. Vi kom på natten till Haapai group i Tonga och det var becksvart då det var black moon och under de sista timmarna så var vinden väldigt varierade, vilket aldrig är ett bra tecken. Vi lyckades iallafall att ankra i en vik enligt GPS skulle vara bra och då var vinden lugn. Sen under natten vaknar vi upp av att det regna riktigt tropiskt dvs så att man inte ser längre än tio meter. Innan regnet kunde vi åtminstone se en siluett av land, men nu var det helt borta. Så vi fick till full och hållet lita på GPS att vi inte rörde oss, vilket vi inte gjorde. Dagen efter i byn på huvudön så träffade vi på våra norska vänner från båten Aud som vi träffade i Grenada och väldigt kort i Shelter bay och de sa att deras grannbåt hade uppmätt 44 knops vind dvs 24 m/s vilket jag tror klassas in som storm eller hård kuling. Det roliga var att de två som seglar ständigt på båten Aud bodde på land medan kaptenens bror som var gästgast sov på båten ensam och hade tydligen en väldigt nervös natt.
Dagen därpå drog vi till ön Haafeva som skulle ha ett fint vrak man kunde snorka på, men något sådant blev det inte eftersom det blåste för mycket för vå lilla dinghy eller kanske inte dinghyn utan mer vår lilla slöa opålitliga utombordare till dinghyn som inte är att lita på längre, så vi trodde inte vi skulle ha klarat paddlat tillbaka tlll båten den 1,5 km i starkmotvind.
Sista seglats med Magda och Markus blev till Nukulofta under ganska hårdvind, men det klarade vi bra och seglade i snitt 4,5 knop med den minsta segeluppsättning vi någonsin har seglat så långt med. Vi behövde bara dra fram lite segel från förseglet och vi var på väg. Nu sitter vi på Big Mama en typisk strandbar med sandgolv, massa flaggor en anslagstavla med alla Yachts som har varit där( och nu står även s/y Moana på den) samt vanliga turister och locals som vill undvika ”stressen” i huvudstaden som är lika stor som Borlänge.
Sist vill jag tacka Magda och Markus för en grym månad tillsammans och bra jobbat.
Marquesesöarnar till Tahiti- en händelserik etapp
Dagen därpå tog vi oss en tur till ett vattenfall och fick tvätta oss i sötvatten, som är något utöver det vanliga. Roligare var att få jaga en boll med lokalbefolkningen i solnedgången. Efter att havarit stilla sittande i en månad så var konditionen inte som den brukar. Jag vet att jag bara är 27 år men jag trodde jag skulle få en hjärtattack flera gånger om efter att ha jagat bollen, men sen kommer bollen förbi och då jagar man den igen. Sjukt skoj var det iallafall och en bättre utsikt kan man nog inte ha när man försöker återhämta sig.
Efter en nattsegling från Fatu Hiva var vi Hiva Oa den största ön i Marqueses och även en incheckningshamn och till får förvåning så var det gratis och gick oerhört enkel (förutom för australienaren som behövde betala en Bond på samma summa som en flygbiljett till AU). Det som en fröjd efter Galapagos, Panama och Colombia då det tog dagar och multum i dollars för att checka in. På Hiva Oa så var det lite mer civilization internet och det där man saknar. Där träffade vi även på Båten Anna och fick oss en lite fylla och höll antagligen hela marina vakna med våran briljanta sång av I’m on a boat och Vart jag än i världen vänder. Vi fick även smaka på deras fiskdödarrom (rom från en vattenspruta som de använder för att spruta på fiskarnas gälar så de dör).
På grund av våran tidspress fick vi lämna Marquesesöarna och bege oss mot Tuamotosöarna och en atoll vid namn Taheana som var obebodd. Den vistelse blev dock inte som vi hade tänkt oss. Vi kom in på eftermiddagen och då var det lugnt men i horizonten var det ett oväder pågång. Vi hann ankra och snorkla lite innan vinden kom. Så då var det bara att simma tillbaka till båten och avvakta stormen. Det visade sig inte vara så farligt och vi antog det bara var en squal (händer ganska ofta på havet att hårda vindar efterföljt av kraftigt regn kommer och brukar bara vara i ca 20-30 minuter) för det lugnade ner sig på kvällen och viu trodde vi var säkra. Men vi tog inte varningarna på för stort allvar och förlitade oss på vårat ankare alltför mycket. Vi blev varse det när vi vaknar upp att båten slår mot korallerna. 10 minuter senare är vi två meter från land, båten lutar nästintill max och vid varje våg så tror man skrovet ska gå sönder när det slår mot korallerna eller att masten brytas. Mayday utrop meddelades emergency bag packades och ett intensivt arbete med att få loss henne började. Efter tre timmar lyckades vi med hjälp av reservankaret och ett minst femtiometersrep samt tidvattnet få henne fri från korallerna. Efter ha startat motor och den fungera kom nästa smäll då vi inte kunde styra båten. Som tur var så var det bara vajern till ratten som hade gått av så vi fick ta fram nödrodret, vilket är att vi sätter på en rorsman på det befintliga rodret. Därefter kunde vi köra ut på säkert vatten och efter att vi ankrat igen säkert kunde vi göra en damagecontroll. Autopiloten hade lossnat, den mekaniska styrningen hade gått sönder, 2 cm glasfiber hade nötts bort på kölen så nu syns blyn. Vi kunde fixa det mesta och väl i Tahiti så fick vi beskedet att det inte är en stor katastrof att blyn syns. Dock behövs det fixas, men inte nu för imorgon åker vi hem. ”Jag har hört att Sverige är fint så här års”
Under tiden vi är bort kommer Dave och hans flickvän båtsitta våran kära Moana som får utstå mycket både hård och intensiv segling och några blunders som hittills har gått någorlunda smärtfritt.
"Då var storsträckan avklarad"
Seglet anlände tillslut, så in med det nya och ut med det gamla, sen bar det av efter mörkrets infall. De tre första dagarna så var vi fortfarande kvar i stiltjebältet så det blev en hel del motor de första dagarna innan vi kom ner under 2 grader syd. Därefter fick det nya storseglet bekänna färg och vi gjorde nytt fart rekord i tre dagar i rad och den fjärde dagen så var vi bara en halvsjömil ifrån att sätta ett fjärde rekord. Dagsrekord är nu 145,1 nm dvs en snitt hastighet just över 6 knop. Det var helt magiska dagar. Vinden som i sig inte var så märkvärdig, men den kom i perfekt riktning så vi kunde köra med fullsegelyta och få maximalt ut av det, samt att vi hade strömmen med oss och att stilla havet levde upp till sitt namn. Det är ganska bekvämt att segla på just Stilla havet eftersom vågorna är så pass små och när man har vind så går båten fram som ett spjut. Men det heter ju Stilla havet av en annan anledning också som vi har också fått uppleva. Dagarna efter rekorddagarna så blev det några dagar med dåliga vindar och låg på 100 nm per dag istället, med motor stundtals inblandat.
Jag har även märkt att mitt humör följer vårat vind mönster bra vindar glatt humör, dåliga vindar mindre bra humör. Humöret och vinden kom tillbaka efter några dåliga dagar och vi gjorde 140-dagar igen. Sen kom dag 18 (samma dag som jag på Atlanten överfarten kände att det inte var så roligt längre) och vinden dog ut och speciellt när man är så pass nära målet känns det extra tungt. På sätt och vis så är det ett frivilligt fångenskap man utsätter sig för när man seglar långsträckorna, det finns liksom inte något man kan göra åt saken man är där man är punkt slut. Det hela tog 24 dagar och 21 timmar.
Som ni har märkt så är det inte alltid guld och gröna skogar på de långa överfarterna ibland är det som sagt att man känner sig i fångenskap, men ibland är det exakt som livet ska vara fullt av harmoni. Några av guldkornen är t ex när man sitter på nattpasset under fullmåne och har satt sig på ett ställe där man har full översikt över hela stjärnhimlen med soundtracket från Into the wild i hörlurarna och längs båten kommer en grupp delfiner som vid varje hopp avger ett floroscentiskt ljus. En annan är när man har svart måne och stjärnhimlen är så klar och skarp som den kan bli och stjärnfallen är så många att man tillslut får slut på önskningar. 
Delfiner är alltid ett glädjeämne oftast när man ser dem på dagarna är de väldigt nyfikna och lekfulla så de följer med oss och simmar längs fören och ibland simmar de i förväg för att sedan hoppa och vända sig och simma emot oss och simma längs samt under båten igen. Det hände ett flertal gånger och en gång så var det en flock på över hundra delfiner (eller färre eftersom det var så svårt att avgöra om de kom tillbaka eller inte, de följde oss i ungefär en halvtimme). Solnedgångarna är också speciellt när man är på havet, iochmed solnedgången så betyder det att dagen är slut och nattpassen börjar. Det inte bara det som är så speciellt. Solnedgångar är aldrig densamma, men alltid vackra, när man sitter framme i fören och blickar ut över havet och solnedgången rakt framöver så kan en sådan harmoni och medvetande infalla som är svårt att få någon annanstans. Allt kan kännas så rätt. Soluppgångarna är ju också speciella och favoritnattpasset bland alla är det sista nattpasset så man får se soluppgången (men för mig är det nog mest för att jag kan dricka så mycket kaffe och te som jag vill då jag inte behöver sova efter att passet är slut, speciellt nu eftersom vi har köpt en expressokokare) .
En typisk dag på Stilla havet med Moana
Beroende på vem som har morgonpasset så är antigen Emil vaken när soluppgången går upp om han har morgonpasset annars så är han den som är sist ur sängen oberonde passen. Dave och Fredrik går upp en halvtimme-timme efter soluppgången gör yoga på morgonen. Fredrik gör vanligtvis pannkakor delux (tillsats havregryn) till frukost som äts på stående fot, Emil gör havregrynsgröt äter upp den nästintill på stående därefter gör kaffe och sätter sig och läser bok i salongen tills lunch som är ungefär en eller två timmar efter uppgång. Dave har inte en tydlig frukostrutin ibland lagar jag gröt till han ibland får han pannkakor av Fredrik och ibland så tar ha bara en apelsin eller smyglagar frukost.
Träningen var inte lika diciplinerad som över Atlanten. Fredrik brukar var den som först drar igång träningen innan lunch och ibland hänger Dave på, annars så kör Dave igång på eftermiddagen och då kan kan Emil hänga på annars så brukar Emil vara den som tränar sist. Träningen efterföljds av ett välförtjänt ”bucket bath” som alltid känns uppfriskande. Konstigt nog så saknas inte sötvatten duschar speciellt mycket, förutom av Dave. Efter lunch brukar Dave spela gitarr och sjunga ibland sjunger Fredrik med samt lär sig spela gitarr. Emil som inte alltid är så förtjust av all gitarrspelande njuter på favoritplatsen i fören med ljudbok eller vanlig bok. På Moana finns det sex platser man kan vara på och det är i förpiken, salongen, akterpiken, sittbrunnen, fören och sist men minst toaletten. 
Under hela dagen så fiskas det tills vi får fisk som hittills alltid har varit Dorado en havets vackraste fiskar när de lever. När den lever så är den färgglad med starka blå, gröna och guldiga färger, men efter livet har bragt den så bleknar den till en gråtrist nyans. Fortfarande så har våra hemmagjorda fiskedrag av rosa diskhandskar fångat flest fiskar. Liksom Atlantenöverfarten kör vi med guldkant, men inte lika högtidligt och frekvent. Guldkanten har gått från att vara konserverad frukt, choklad, cola och öl till ”a inch of wine” och ost till tonernerna av Vivaldi ibland ”a second inch of wine”. Ostarna vi äter är den leende kon, blue cheese, filidelfia. Vi har t o m lyckas fått chokladen att mögla.
Är man uttråkad kan man ju alltid kolla på serier..
Galapagos i väntan nytt storsegel
Våran Galapagos vistelse börjar lida mot sitt slut. I början var det kanon. Galapagos har ett enormt rikt djurliv och synnerhet sjöliv. Första ön vi besökte var San Cristibal, där sjölejon var mer som gatuhundar. Det låg sjölejon överallt på gatan, parkbänkar, lekparker. De var t o m upp i vår dinghy. En annan segelbåt hade fått upp en i sittbrunnen och där hade han både gjort nummer 1 och 2. Vi lämnade dock San Cristibal efter 24h för att slippa betala för ett cruising permit och åkte till Santa Cruz. Även i Santa Cruz så märker man av sjölivet t ex så kan man se meterstora rockor simma bredvid båten eller en grupp av små rockor, sjölejon ibland men inte i närheten av så många som i San Cristibal.
I Santa Cruz så mötte vi upp med Hardy och kiwibåten Andante. Bägge träffade vi i Shelter Bay marina iväntan på kanalen. Det var en glad överraskning för oss, de lämnade Panama långt före oss, men bägge båtarna har fått problem och väntar på delar och crew liksom oss. Hursomhelst har vi gjort det bästa av situationen och tillsammans åkte vi till ön Isabela och gick upp på en vulkan. Efter ha gått 16 km så kände man att man inte riktigt var van att gå så långt, men det var skoj, fast det regnade och vägen var mest lera eller så var det det som gjorde att det var så pass roligt.
Tillbaka i Santa Cruz fick vi veta att vi måste betala ca 40% i importtax på vårat segel, så räkningen på 400 dollar kom lite som en chock, men vad ska man göra. Det var bara att åka till banken och betala. Så när det var betalt så tog det bara en dag för paketet att lämna tullen och nu ligger det på fedexkontor på fastlandet, därefter så kräver de oss på 112 dollar extra för något som jag inte riktigt förstår varför, men nu bör det komma ikväll och så fort det kommer så beger vi oss ut på våran längsta överfart på hela resan. Antagligen blir det att vi åker till Marquesesöarna först, men får vi inte seglet snart måste vi kanske åka till Taihiti direkt. Vi har väntat på vårat segel sen den 10:e april och vi börjar kunna Santa Cruz och jag känner mig grymt less på Galapagos och vill vidare. Jag vet att det är många som drömmer om att vara på Galapagos, men har man inte pengar att göra de roliga sakerna så blir det lätt lite tråkigt efter några dagar.
Vi har även en ny crewmember iform av Dave från Australien och än så länge så har han visat sig vara en riktigt bra kille. Vi kommer bra överens med honom och har samma inställning till tillvaron.
Hursomhelst ser jag framemot att dela några kvadratmeter med två andra i 25-30 dagar med bara hav som utsikt. Vi har även en inofficell tävling med Båten Anna (de leder med 1-0 i fisketävlingen också så vi har en revansch där att kräva) som lämnar idag också men från Isabela så de får lite försprång, det lämnar även en amerikansk båt från Santa Cruz idag också och imorgon lämnar antagligen en kanadenisk båt.
Las Perlas och vägen till Galapagos
Den lätta 7 timmars seglingen till Las Perlas blev lite mer spännade än väntat då under hela vägen så log det stora stockor och annat bråte som ibland var helt omöjligt att undvika att köra på. Vi fick t o m lov att stanna på vägen dit och dyka ner och kolla så propelllern satt kvar efter ha kört på en stor stock som åkte under båten och kom upp i aktern. Men som tur var så hände det inget på båten och vi kom säkert till Contador, Las Perlas. Väl i Contador så ankrade vi bredvid våra nordiska vänner, Wavedancer en norsk båt (som vi träffade i Shelter Bay samt åkte kanalen med) och den svenska båten Båten Anna ett jämngammalt par som även de ska segla jorden runt. I Contador så tog vi även med oss två amerikanskor Deb och Pavlina som crewmembers till Galapagos. I Las Perlas så lyckades vi även gå på grund. Vet dock inte hur jag ska berätta det så att vi inte verkar vara helt bakom flötet. Men något som vi vet nu är att man bör ha koll på är tidvattnet. Det slutade med att vi i ca 2 timmar log på botten och som mest lutade vi 30 grader. Vi fick även denna gång uppleva hur starkt segel sällskapets vilja att hjälpa är. Både Wavedancer och Båten Anna kom till vår undsättning även om vi inte kunde göra så mycket åt saken. Dagen efter så flyttade vi iallafall båten samt dök ner under och fick se att hon hade tappat lite färg på kölen, men med 2 cm glasfiber har vi lite mer att ta av.
Tidvatten happens!
”Seglingen” till Galapagos blev en minst sagt lugn tillställning. Vi började efter att ha följt väderprognosen i vecka och att vi skulle få vind i två dagar samt att det skulle vara medvind. Så den norska båten och vi gav oss av. Första dagen blev det motor i stilje, de tre följande dagarna så kom vinden som utlovades och vi kunde segla. Det gick inte snabbt men vi kom framåt och slapp använde vårt dyrbara bränsle. Resten av dagarna var det nästan ingen vind eller lite motvind. Vilket ledde till att seglingen till Galapagos blev mer en motortur än en seglingstur. Under sista natten fyllde vi tanken med vår sista extra dunk på däck och en timme senare kom vinden tillbaka och vi kunde kryssa i 4-5 knop i några timmar och sen fick vi gå för motor igen.
Passade på att ta ett dopp under stiljen.
Under seglingen till Galapagos så fyllde jag år och det blev en riktig bra födelsedag. Den började med att jag fick pannkakor med nutella och lite presenter. Måste säga väldigt bra presenter, bara saker som jag behövde en kamera, hörlurar, snickers, en hatt, halvtimmes massage och en bok. På eftermiddagen så blev det ost och vin i solnedgången. Så tack Fredrik för en bra födelsedag.
Födelsedagsdagsfest med besättningen.
”Seglingen” till Galapagos tog tillslut nio dar och 250 liter diesel med en snitthastighet på 4 knop. Väl framme i Galapagos så mötte vi Pagena igen. Pagena var båten som hjälpte oss genom kanalen och vv. Tydligen så får man bara stanna 20 dagar på en och samma ö inte som vi trodde att man fick åka till alla port of entrys under 20 dagar. Så nu är vi i den situationen att vi är på San Cristibal, där sjölejonen är som gatuhundar och hoppar upp i dinghyn och solbadar, vilar upp sig och skiter, men vårat nya huvudsegel och vår nya crewmember Dave är på Santa Cruz. Vi står då inför beslutet att checka in här och betala alla avgifter som kommer att bli ca 500 dollar eller bara skita i byråkratin som vanligt och åka till Santa Cruz.
Bryggsegling och Panamakanalen
I Santa Marta kom man snabbt in i en rutin. Dagen började med att läsa tidingen med en kopp kaffe på båten. Sen var det dags att skriva på miljörapporten. Det är nämligen så att jag och Fredrik är hårt jobbande studenter, då vi läser/läste miljökunskap och aktiekunskap på distans. Efter lunchen så lämnade jag båten och vandrade till stan och tog en kopp kaffe och fortsatte skrivande om hur vår ökande efterfrågan på jätteräkor har lett till stora miljöförstöringar världen över. Det finns ingen som helst anledning till att äta jätteräkor varken viltfångade, odlade eller ekologiskt odlade jätteräkor. Alla produktions sätt drabbar miljön och lokalbefolkningen negativt. Hursomhelst så när jag blev less på att plugga gick jag till en hostelbar och sen visste man aldrig vart kvällen slutade. Oftast slutade den med att jag kallade på golfbilen och dess chafför för att få slippa gå de sista 100-150 m till båten.
Vi hade även besök av Fredriks syster Maria och hennes kompis Anna. Det är alltid trevligt med främmande. Båten blir städad, nya samtalsämnen, man blir lite mer skärpt, artig och glad. Medan de var i Santa Marta så gjorde de några utflykter och jag stannade kvar på båten. Det var ganska skönt att vara ensam på båten och jag fick mycket studier gjorda.
Under seglingen till Colon, Panama så tog vi ombord en amerikan som crewmember. En trevlig prick, men det visade sig att segling inte var hans grej. Han var sjösjuk de tre dagar det tog. Han ska dock ha lite cred då han trots sin sjösjuka var väldigt trevlig och klagade inte. Väl i Colon så checkade vi in på den troligtvis dyraste marinan vi någonsin kommer ligga med Moana. Det kom dock vid rätt tidpunkt. Vi hade nämligen tentaperiod då, samt att det var lättare att hitta linhandlers till Panamakanalen (man måste vara fyra linhandlers plus en kapten och hyra linehandlers kostar 65$ per linehandler). Panama och att korsa Panamakanalen är en massa byråkrati. Man måste ha visum, cruisingpermit, checka in och checka ut i alla hamnar, zarpe (Bevis på att båten är utcheckad i tullen), båtinspektion, kvitto på att man betalat kanalavgiften innan man kan boka tid och jag har säkert glömt något. Många båtar anlitar således en agent så de slipper problem, men det verkar leda till mycket problem och kostnader. Vi gjorde allt själv och utlämnade några saker som visum, cruisingpermit och checka ut från Colon. Det sistnämda gillade inte custom i Panama, men vi sparade ändå på att strunta i att checka ut ur Colon. Det skulle ha kostat oss US$225 för att checka ut i Colon en fredagseftermiddag, medan i Panama så betalade vi bara US$150.
Campus 2012
Efter bara en vecka av papperarbete, studier, badande i poolen, happy hour, krokodilspaning i marina mm. så kunde vi kasta loss från Shelter Bay marina och åka genom kanalen. Kanalen börjar med att man åker upp till Gatunsjön med hjälp av två slussar. De har nu börjat med att de segelbåtar som åker nord till syd (väst till öst, kolla på en karta om ni inte tro mig) ska göra kanalen på natten och direkt, men så blev inte fallet för oss utan vi fick övernatta på Gatunsjön. Vi tyckte det inte gjorde något och jag blev lite glad över beslutet. Då fick vi en kväll på sjön med våra trevliga linehandlers, ett tyskt par och en kanadensare, samt att åka igenom kanalen under dagsljus Dagen därefter så dyker vår pilot upp två timmar försent vilket gör att vi missar våran tid i nästa sluss och får således cirkulera runt i kanalen i två timmar. Om man har en segelbåt får man gått och lov vänta till ett fartyg på bara 200 m ska igenom slussen så man får plats framför det skeppet. Hela Panamakanalen är imponerade och alla skepp som åker igenom den. De flesta skeppen som passerade oss var mellan 250-300 meter långa och med sina 11,6 meter så känner man sig ganska ynklig.
En vecka senare så hjälpte vi det tyska paret igenom kanalen och även denna gång fick vi stanna över på Gatunsjön vilket jag tycker är fint. Kvällen och natten blir mycket mer bekvämd då. Även denna gång fick vi vänta och det tog hela dagen, men efter att ha seglat ett tag nu så har man blivit mer rofylld och anpassat sig till att allt har sin tid.. (”..ångloken hade sin tid” sånger från andra våningen). De hade även ett bra biblotek med guideböcker över Söderhavet.
Nu är vi färdig med bunkringen för överförten till Söderhavet via Galapagos. 450l vatten, 300l diesel, mellan 100-150 konserver, 30-40 kg pasta, bluecheese och 2,4 dollarsvin, 50 apelsiner och mycket mer. Vi har nog så vi klarar oss över 4 månader. Så imorgon bär det av till Las Perlas en ögrupp 7 timmar för att vänta in bättre vindar eller rättare sagt någon vind. Sträckan mellan Panama och Galapagos är känd för dåliga vindar och ligger i stiljebältet som ligger vid ekvatorn. Läget att lämna kunde inte komma bättre då vi har en oljeläcka i viken som vi ligger för ankar i. Så dinghyn är full med olja och nu badar inte ens jag och Fredrik i vattnet.
Mycket arbete men det är mödan värt
Det var nu ett tag sen jag skrev, det beror på att jag inte tyckt att jag haft så mycket att berätta. De senaste fyra-fem veckorna har det gått väligt mycket tid åt båten och väntan på att delar som vi har beställt skulle bli klara. Men vi börjar med Barbados.
Väl i Barbados så var allt det givna uppskattat som t ex att se och prata med andra personer än Fredrik, Johan och Axel (no offence) eller ha mer än ca 15 m2 att röra sig på. Vi kom i kontakt med några utbytesstudenter som gjorde Barbados till ett bra stopp, samt att lokalbefolkningen är bland de trevligaste jag har stött på under mina resor. T ex cafépersonalen på vårt favoritcafé tog oss på en krogrunda under fredagskvällen, sen på lördagen så fick vi en traditionell jamikanskrätt bara gjord för oss (helt gratis som gjorde den ännu godare). De tio dagarna vi blev i Barbados blev lyckade, vi fick även genuan uppsydd och tips om en bra kille som skulle kunna fixa vårat förstag i Grenada. I Grenada skulle vi även möta upp med de norska gutarna vi träffade i Cap Verde. Då efter att Johan och Axel hade åkt hem så var det bara jag och Fredrik kvar på Moana och kvällen efter Super Bowl ankrade vi loss och driftade ner till Grenada med ett litet inofficellt besök på Carricou.
I solnedgången ankom vi till Grenada och Prickly Bay som efter solnedgången såg ut som en stjärnhimmel, där stjärnorna var ljusen från 50-70 båtars ankarljus. Efter ankring begav vi oss på jakt efter Kronprinsesse Mette Mat Maxi, den minsta båten med det längsta namnet. Inte oväntat hittade vi dem ganska snabbt närmast marinan. Den kvällen blev det några öl och mycket Atlanten snack. Därefter började jobbet på båten. Det som förvånade mig och antagligen flera är hur ineffektivt det är att fixa med en båt i ett främmande land och när den ligger på ankar. Först ska du lokalisera problemet och komma fram till hur du ska lösa det, sen vilka delar du behöver. Därefter ska du ro in till land, hitta någon som kan berätta var man kan hitta delen, sen ta sig dit och hem igen. Sen så sitter alla skruvar och muttrar på Moana fast, det leder till att WD40 har blivit en av våra bästa vänner. Så har man en lång lista med småsaker och en lite kortare lista med väldigt viktiga saker som måste fixas tar det lång tid. Inte som i Sverige där man tar sin cykel och cyklar till Clas Ohlsson eller Jula och köper det man behöver och sen kan man börja jobba. Hursomhelst det största och viktigast som behövdes fixas på båten var ju förstaget och furling systemet. Det anlitade vi först en som kunde såga, böja och borra oss en ny rostfribit som förstaget ska sitta fast i. När det var klart kunde Wayne, killen som skulle fixa förstaget, komma och mäta upp hur lång vajern skulle vara. Hela den processen tog 2 veckor och under tiden fick vi mycket annat gjort på båten som t ex att döpa den till Moana.
Med förstaget och en fungerade genua på plats bar det av till Venezuela. Först var det tänkt att vi skulle åka till Los Roques, men efter att ha snackat med en tysk i marina baren och fick läsa i hans guidebok. Så betämde vi oss för att skita i Los Roques och venezuelansk byråkrati samt nationalparksavgifter och bege oss till Aves Barlovento en obebodd ö utan kustbevakning. Aves Barlovento var en mangrovebevuxen ö med tusentals fåglar och omringad av turkost vatten. Första kvällen lyckades vi fånga tre fiskar (Jacks tror jag att de heter) som vi sedemera grillade i solnedgången på ön ackompenjerat med blue cheese och en flaska rödvin. Det här med utan kustbevakning visade sig dock inte vara riktigt sant. På en närbeliggande ö så fanns det en person som var kustbevakningen som bodde med fiskarna på ön. De kom förbi med sin lilla fiskebåt och frågade lite grejer bl a om vi hade några cigaretter och vi passa på att fråga de massa saker också t ex var man skulle fiska och hur man tillagar en typ av skaldjur, samt hur och var de bodde. Sen fick vi en mild tillsägelse att vi borde ha kontakt kustbevakningen på VHFn. Morgonen därpå gav vi oss iväg mot Aruba.
Stoppet i Aruba var bara till för att få en bra natt sömn. Då när vi bara är två personer och en alltid måste vara vaken så blir det lite slitsamt i längden då vi kör fyra timmars pass och man är alltid lite trött, samt att vi inte är vakna så mycket tillsammans. Så vårt tredje inofficella besök blev bra mycket er spännande än vad vi ville. Vi kom in kring tre tiden på eftermiddagen, la ankare och tog ner dinghyn och tog oss in till en strandbar för att koppla upp sig till den stora vida världen. Då Fredrik skulle visa vilken båt som var våran, så visade sig det att båten inte var där vi ankrade den utan vi såg tre personer på våran båt som höll på att lägga ankar. Därefter blev det en jävla fart på oss, när vi kommer fram till båten så får vi veta att den hade börjat drifta och var några minuter bort från ett rev innan personerna hann komma på båten starta motorn och lätta ankaret. Men det som kunde ha varit värre var att den var väldigt nära att trassla in sig i en miljonklassenbåts ankarkätting och i den kraftiga vinden så vet man inte vilka skador den kunde ha orsaka. Då vi inte har någon båtförsäkring kunde det ha varit slutet på våran resa. Det var sannerligen tur att det finns människor som de tre som räddade våran båt och vi kommer vara evigt tacksamma till dem. Den kvällen fick vi lov att ta en öl för att lugna ner våra nerver, för man blev väldigt skärad av incidenten.
Morgonen där på gav vi oss iväg igen, den här gången mot Santa Marta. Vår kära stormfock fick komma fram igen, då det blåste kuling på vägen dit. Visst var det lite spännande när vågorna slår över sittbrunnen och vi gör fartrekord på 10,8 knop med ett 4 m2 segel, men man börjar lära känna båten mer och mer och vet vad hon klarar av. Så man var aldrig orolig, visserligen var det lite svårt att sova, men med sina 6 ton så känns hon väldigt stabil. Nu ligger vi säkert i marinan i Santa Marta efter att ha haft stormvindar inatt och hört på VHFn att en av supertankarna ute på ankar hade börjat driva. Det är förövrigt väldigt skönt att ligga i en marina. Man kan gå och komma när man vill då man inte behöver komma överens när vi ska åka tillbaka med dinghyn, men bäst av allt är att man kan läsa tidningen till morgonkaffet. Det är inte i pappersform men DN.se är gott bra nog.
Imorgon får vi storfrämmande i form av Fredriks syster och hennes kompis, så vi blir kvar här i Santa Marta i några dagar innan det bär av mot Panamakanalen och Stilla havet. Det som har slagit mig är hur mycket jag gillar Colombia och colombianer. Har ni någongång chansen att åka till Colombia så tycker jag att ni ska ta vara på den chansen.
Över halva Atlanten på en stormfock
”Guldkant på tillvaron
beror ju på vilken tillvaro du har egentligen”
Mammas nya kille
Vart ska man börja. Vi kom över Atlanten till slut. Det tog 22 dagar, lite över tre veckor och nu sitter man här i Barbados och det känns som det bara var en vecka sen vi lämnade Mindelo. Dagarna på båten fläts samman som en stor klump och man har väldigt svårt att säga vad som hände och vilken dag det var. Men vi hade några incidenter som man kan orientera sig efter. Början, Stiljet, efter stagbrottet och längtan efter land
Den 3 januari satte vi segel från Kap Verde fulla av optimism. Vindarna och strömmarna var med oss och vi gjorde god fart ända tills vi kom söder om San Antao efter två timmars segling och hamnade i lä, så då var det bara att premiärbada och sen köra för motor i en timme där vi hittade passadvinden. Passadvinden tog oss i bra fart de första 6 dagarna. Redan efter två dagar hade vi en vardagsrutin som höll i sig ända fram till Barbados. Den bestod av enskild frukost, träning, gemensam lunch, ett avsnitt Mammas nya kille eller annat radioprogram, djupa samtal (allt från antal barn man vill ha till religion via meningen med livet och vad är lycka), snacks och kaffe, ledigtid, gemensam middag (eftersom inte alla kände varandra körde vi under de första dagarna att man fick sin dag där man berättade om sig själv och sin uppväxt) och efter middagen så började nattpassen. Natten delades in i fyra stycken tre timmars pass. Det var under nattpassen man fick tid att reflektera över livet när man sitter själv under månen och stjärnorna och lyssnar på filosofiska rummet, sommar, p3 dokumentär, p1 konflikt, klotet mm.
Efter sex dagar så slutade det blåsa. Första dagen var inte så farlig utan mer ganska skönt. Man fick sig en bra nattsömn och matlagningen gick lätt när båten inte gungar och kränger. Vi passade även på att ta ett bad mitt på Atlanten. Det var en ganska speciell känsla att sätta på sig snorkeln och simma runt i det stora blå och veta att man har ca 4000 meter till botten. Men redan andra dagen av stiltje börjar tålamodet tryta och att inte komma framåt började kännas väldigt frustrerat.
Efter fyra dagar med dåliga vindar kom passadvinden tillbaka och humöret steg ett snäpp på båten, men flera motgångar väntade runt hörnet. Ungefär en dag efter vinden kom tillbaka så satt jag på fördäck och gjorde mig redo att duscha efter att kört dagens träning. Sen sa det bara PANG och jag slänger mig först ner på magen och sen ser man hur förstaget med furling system och genuan och alla skot bara flyger runt ovan för mig med en väldans kraft. Så när jag får chansen springer jag ner naken till sittbrunnen och på med säkerhetsvästen och sen upp på fördäck igen för att kunna fånga in genuan, när väl det var gjort var det dags att lösa nästa problem, vad vi ska göra av förstaget eller rättare sagt furling systemet (ett system man sätter på förstaget så att man kan rulla in genuan från sittbrunnen). Efter ett tags funderade bestämmer vi oss för att ta ner det och Fredrik tar på sig att klättra upp för masten och lossa den. På vägen upp så lossnar två fotsteg på masten och av säkerhetsskäl beslutar vi att skita i att ta ner den och fästa den med rep istället och hoppas att den överlever färden över Atlanten. Efter att vi har försäkrat förstaget tagit in genuan kunde vi inse vad som hade hänt. Det rostfria blocket som förstaget sitter i hade brustit, vilket betydde att vi inte kunde göra något åt problemet utan att vi fick förlita oss på att det lilla förstaget skulle hålla upp masten. När väl allt hade lugnat ner sig så började tankarna komma upp. Hur lång tid kommer det ta nu? Kommer vattnet räcka? Tänk om jag hade fått förstaget i huvudet eller om det hade slagit sönder något mer? Det var hursomhelst som det var och det var bara att göra bästa av situationen och vi hissade stormfocken (ett litet babysegel som är till för att styra båten i stormar).
Tio dagar efter att vi lämnade Mindelo var det dags för Halvvägsfest. Det bjöds på en trerättersmiddag bestående av en majssallad till förrätter, ungsstekt Dorado med en touch av vitlök och citron, vilket serverades med husets bästa vin och till efterrätt chokladfyllda persikohalvor. Som varje fin tillställning krävs ju att man klär sig rätt, så det var bara fram med finkläder, duscha och kamma sig och sätta på sig lite deo. Just det sistnämnda gjorde att man fick en känsla av civilisationen, men sanningen var att man var så långt bort från den som man kan vara på Atlanten.
Några dagar efter att förstaget gått sönder var det dags för nästa motgång. Efter två nätter med inslag av tropical squalls (Tillfälliga kulingsvindar som varar mellan 5-20 minuter och sen blir det stiljte) så bestämde sig storseglet att det var färdigseglat. Så nu återstod det en stormfock och en trasig spinnaker i segelgarderoben. Axel tog på sig utmaningen att laga spinnakern som hade en lång reva och många lagningar på nacken. Första försöket med spinnakern varade i 5 sekunder innan det var trasigt igen, men tro inte att Axel gav upp för det. Efter att Axel sytt en hel förmiddag och vinden hade lugnat ner sig en aning så gjorde vi ett nytt försök. Denna gång så varade försöket i en halv minut, vi hann t o m se hur spinnakern såg ut innan den revs sönder. Spinnakern lagades inte en tredje gång utan blev tre hängmattor och en flagga istället. Stormfock var dock i prima form och fick jobba för att ta oss till Karibien.
Man kan tro att stämningen skulle vara botten, men tack vare våran crews inställning och att alla gjorde det bästa av situationen så var stämningen riktigt bra. Det var nog också för att vi hade fint väder, fick se delfiner och valar väldigt nära båten (enligt mig och Fredrik körde vi på en val, men Axel och Johan tvivlar på det, men något var det iallafall för det small och båten ändrade riktning). Det kan även vara att vi hade bra mat och fiskelycka. Vi lyckades ta upp 9 stycken Dorados, den största på 105 cm. Det drag som blev vinnaren var ett rosa diskhandskefinger som klipptes som en bläckfisk. Mot slutet av resan var det svårt att hitta på nya fiskrätter och jag var ganska less på Dorado. Alla dagar hade en eller två guldkanter i form av en cola, en öl, en burk konserverad frukt, nutella, en ruta marabou choklad eller kondenserad mjölk, vilket var en moralhöjare och något man såg framemot.
Sist vill jag tacka våran utmärkta crew Johan ”George” Banck och Axel ”Alex” Bergsten utan dem skulle inte denna seglat har varit lika bra.
”En minut i helvetet
och två minuter guldkant.
Det är ju dubbelt så mycket guldkant”
Mammas nya kille
Jungfrufärd och julfirande
Då var min och Fredriks jungfrufärd ensamma med Moana avklarad. Vi passade på att slå två flugor i en smäll och bestämde oss för att fira julafton på havet och komma till Sal på juldagsmorgon för att hinna se vad Cap Verdians gör på juldagen. Det blev inte precis som tänkt. Sträckan mellan Mindelo och Sal har vi gjort en gång tidigare och då tog den 43 timmar, den här gången tog den 76 timmar. Julgröten med glögg bytes ut mot snabbnudlar till både lunch och middag. Storseglet gick sönder efter hårt kryssande fram och tillbaka, under juldagen kom vi inte en enda sjömil närmare målet. Saker och ting flög överbord. Men vi fick direkt mycket erfarenheter och lärdom. Samt bra träning då vi fick lov och byta storsegel under hård sjö. Väl under natten till Annandag började det lugna ner och när man sitter under en stjärnklar himmel med en kopp te och med Sophie Zelmani i mp3n, samt att båten lyses upp av florocens plankton då vet man att man har gjort det rätta valet att ge sig ut och segla.
I Palmeira en liten fiskeby med en lugn industrihamn där många fritidsbåtar lägger till anslöt våran första besättning på Moana Johan och Axel. Som tur var så fanns det även en proffessionell segelmakare ankrad i den hamnen, så storseglet kunde lagas. Sen var det bara att lämna Palmeira, eller var det bara det? Först fungerar inte ankarspelet sen kör vi på en boj så den fastnar i propeller och motorn slutar att fungera. För övrigt så har jag och Fredrik lättat ankar två gånger varav bägge gångerna har vi lyckas trassla in oss i en boj. Efter lite tumult inser vi att någon måste ha kommit åt main switschen i kontrollrummet så efter att ha satt på strömmen fungare ankarspelet som det ska och efter att Axel har varit nere i vattnet och rättat till bojen så fungerar även motorn som den ska. Efter det så gick det lätt och vi var på väg. Även denna gång var det hårdvind och hårdsjö, men denna gången var det medvind. Moana gjorde en snitthastighet på nästan 6 knop och hade toppnoteringar på över 10 knop (18 km/h. I verklighet går det inte så snabbt, men det känns som det går undan).
Imorgon den 2:a januari är det dags för Moana och dess besättning att lämna marinan i Mindelo och segla västerut mot solnedgången och den nya världen. Om allt går som det ska imorgon hos myndigheterna. Tanken var att lämna idag, men när vi skulle klarera ut igår var det stängt och förhoppningsvis är det öppet imorgon och allt går som det ska.
Vi har en liten vadslagning ombord. Hur många dagar och timmar det komma ta för oss att komma över till Barbados. Vinnaren får första middagen på land betald.
Fredrik 18 dagar och 9 timmar
Emil 19 dagar och 6 timmar
Axel 18 dagar och 8 timmar
Johan
Det var allt för denna gång, nu väntar högst troligt 19 dagar och 6 timmar ut på havet.
Moana är redo att segla
Vi börjar med lite bakgrundsfakta. Jag och Fredrik hittade en annons på Blocket i somras på en båt som verkade väldigt bra, men den låg i Kap Verde vilket var lite tråkigt . Man vill ju kolla på en båt innan man köper den. Så vi fortsatte att leta efter båt. Det visade sig att vi inte kunde hitta någon bättre båt för det priset. Så vi tog konakt med Peder, ägaren till båten, och ville åka ner till Kap Verde och kolla på båten v.36. Det visade sig inte möjligt eftersom ägaren var i Sverige. Båtletadet började igen. Vi hittade då en båt i NY som också var bra, men det klickade inte lika bra som med båten i Kap Verde. Då kontaktade vi Peder igen och mötte han på centralen i Stockholm och efter det möte kändes det helt rätt. Vi bestämde oss för att köra på vinst och förlust och flyga ner till Kap Verde i slutet av året och kolla på båten och isåfall köpa den på plats och så blev det efter en provsegling till Sal från Mindelo.
Moana heter var stolthet efter lite förvirring angående namnet. Först i annonsen hette den Afriki, sen när vi kommer ner och kommer ombord på båten ser vi att den heter Sheilah, men den är registrerad som Moana. Så vi kör på Moana. Här i Mindelo träffade vi några norrmän som seglade på Kronprinssan Mette Mat Maxi en Maxi 77 som var himla trevliga så vi gav de uppdraget att designa den nya namnskylten. Förhoppningsvis möter vi de i Grenada där vi ska döpa Moana tillsammans med dem.
Moana är en L36 Ericsson dvs ca 11 meter och ganska bred och tung, vilket gör den väldigt rymlig och stabil. Ägarstrukturen den senaste tiden har varit lite rörig, men den senaste som verkligen seglade henne var en kanadensare som gjorde en jordenruntresa och sålde den i Las Palmas 2008. Han verkar ha tagit väl hand om henne, då den är utrustad med nästan alla bekvämligheter man kan begära på en jordenrunt båt, vindroder, stor kyl med frysfack, autopilot, bra motor (ta i trä), smarta detaljer, tonvis med verktyg (allt från mixer till kattlucka), reservdelar till nästan allt och lite mer (hälften vet vi inte vad de är till för) mm. Allt vi saknar är träkrokar att hänga upp handdukarna på. Sen finns det ju så klart mycket underhåll att göra, så rastlösa lär vi aldrig bli och vi kommer väl upptäcka mer och mer grejer ju tider går. To do listan har bara vuxit fast vi jobbar hela dagarna på båten, förutom den tiden vi ar hängt i marina baren.
Snart börjar vi se slutet på våran vistelse i Mindelo. Moana börjar bli redo. Seglerna är lagade, mastblocken är lösa, Biminin lappad, mantåget förbättrad och bunkringen har börjat. Över 100 konserver, 150 ägg, 72 paket yoghurt, 10 paket musli, 40 nudelpaket mm. och självklart även mayonaisse.
Den 23:e december är det tänkt att jag och Fredrik ska bege oss till Sal, en ö två dagar segling väster om Mindelo, för att hämta upp Johan och Axel som ska vara våra första besättningsmän på Moana. De kommer hänga på över Atlanten och planen är nu att vi ska lämna Mindelo den 29:e eller 30:e december och ankomma till Barbados 20-25 dagar senare. Man börjar verkligen längta ut på havet, då en efter en av de vi har träffat lämnar marinan för Karibien. Man kan nästan säga att man börjar bli otålig och rastlös.
