sailingwithmoana

”Guldkant på tillvaron

beror ju på vilken tillvaro du har egentligen”

Mammas nya kille

Vart ska man börja. Vi kom över Atlanten till slut. Det tog 22 dagar, lite över tre veckor och nu sitter man här i Barbados och det känns som det  bara var en vecka sen vi lämnade Mindelo. Dagarna på båten fläts samman som en stor klump och man har väldigt svårt att säga vad som hände och vilken dag det var. Men vi hade några incidenter som man kan orientera sig efter. Början, Stiljet, efter stagbrottet och längtan efter land

Den 3 januari satte vi segel från Kap Verde fulla av optimism. Vindarna och strömmarna var med oss och vi gjorde god fart ända tills vi kom söder om San Antao efter två timmars segling och hamnade i lä, så då var det bara att premiärbada och sen köra för motor i en timme där vi hittade passadvinden. Passadvinden tog oss i bra fart de första 6 dagarna. Redan efter två dagar hade vi en vardagsrutin som höll i sig ända fram till Barbados. Den bestod av enskild frukost, träning, gemensam lunch, ett avsnitt Mammas nya kille eller annat radioprogram, djupa samtal (allt från antal barn man vill ha till religion via meningen med livet och vad är lycka), snacks och kaffe, ledigtid, gemensam middag (eftersom inte alla kände varandra körde vi under de första dagarna att man fick sin dag där man berättade om sig själv och sin uppväxt) och efter middagen så började nattpassen. Natten delades in i fyra stycken tre timmars pass. Det var under nattpassen man fick tid att reflektera över livet när man sitter själv under månen och stjärnorna och lyssnar på filosofiska rummet, sommar, p3 dokumentär, p1 konflikt, klotet mm.

Efter sex dagar så slutade det blåsa. Första dagen var inte så farlig utan mer ganska skönt. Man fick sig en bra nattsömn och matlagningen gick lätt när båten inte gungar och kränger. Vi passade även på att ta ett bad mitt på Atlanten. Det var en ganska speciell känsla att sätta på sig snorkeln och simma runt i det stora blå och veta att man har ca 4000 meter till botten. Men redan andra dagen av stiltje börjar tålamodet tryta och att inte komma framåt började kännas väldigt frustrerat.

Efter fyra dagar med dåliga vindar kom passadvinden tillbaka och humöret steg ett snäpp på båten, men flera motgångar väntade runt hörnet. Ungefär en dag efter vinden kom tillbaka så satt jag på fördäck och gjorde mig redo att duscha efter att kört dagens träning. Sen sa det bara PANG och jag slänger mig först ner på magen och sen ser man hur förstaget med furling system och genuan och alla skot bara flyger runt ovan för mig med en väldans kraft. Så när jag får chansen springer jag ner naken till sittbrunnen och på med säkerhetsvästen och sen upp på fördäck igen för att kunna fånga in genuan, när väl det var gjort var det dags att lösa nästa problem, vad vi ska göra av förstaget eller rättare sagt furling systemet (ett system man sätter på förstaget så att man kan rulla in genuan från sittbrunnen). Efter ett tags funderade bestämmer vi oss för att ta ner det och Fredrik tar på sig att klättra upp för masten och lossa den. På vägen upp så lossnar två fotsteg på masten och av säkerhetsskäl beslutar vi att skita i att ta ner den och fästa den med rep istället och hoppas att den överlever färden över Atlanten. Efter att vi har försäkrat förstaget tagit in genuan kunde vi inse vad som hade hänt. Det rostfria blocket som förstaget sitter i hade brustit, vilket betydde att vi inte kunde göra något åt problemet utan att vi fick förlita oss på att det lilla förstaget skulle hålla upp masten. När väl allt hade lugnat ner sig så började tankarna komma upp. Hur lång tid kommer det ta nu? Kommer vattnet räcka? Tänk om jag hade fått förstaget i huvudet eller om det hade slagit sönder något mer? Det var hursomhelst som det var och det var bara att göra bästa av situationen och vi hissade stormfocken (ett litet babysegel som är till för att styra båten i stormar).

Tio dagar efter att vi lämnade Mindelo var det dags för Halvvägsfest. Det bjöds på en trerättersmiddag bestående av en majssallad till förrätter, ungsstekt Dorado med en touch av vitlök och citron, vilket serverades med husets bästa vin och till efterrätt chokladfyllda persikohalvor. Som varje fin tillställning krävs ju att man klär sig rätt, så det var bara fram med finkläder, duscha och kamma sig och sätta på sig lite deo. Just det sistnämnda gjorde att man fick en känsla av civilisationen, men sanningen var att man var så långt bort från den som man kan vara på Atlanten.

Några dagar efter att förstaget gått sönder var det dags för nästa motgång. Efter två nätter med inslag av tropical squalls (Tillfälliga kulingsvindar som varar mellan 5-20 minuter och sen blir det stiljte) så bestämde sig storseglet att det var färdigseglat. Så nu återstod det en stormfock och en trasig spinnaker i segelgarderoben. Axel tog på sig utmaningen att laga spinnakern som hade en lång reva och många lagningar på nacken. Första försöket med spinnakern varade i 5 sekunder innan det var trasigt igen, men tro inte att Axel gav upp för det. Efter att Axel sytt en hel förmiddag och vinden hade lugnat ner sig en aning så gjorde vi ett nytt försök. Denna gång så varade försöket i en halv minut, vi hann t o m se hur spinnakern såg ut innan den revs sönder. Spinnakern lagades inte en tredje gång utan blev tre hängmattor och en flagga istället. Stormfock var dock i prima form och fick jobba för att ta oss till Karibien.

Man kan tro att stämningen skulle vara botten, men tack vare våran crews inställning och att alla gjorde det bästa av situationen så var stämningen riktigt bra. Det var nog också för att vi hade fint väder, fick se delfiner och valar väldigt nära båten (enligt mig och Fredrik körde vi på en val, men Axel och Johan tvivlar på det, men något var det iallafall för det small och båten ändrade riktning). Det kan även vara att vi hade bra mat och fiskelycka. Vi lyckades ta upp 9 stycken Dorados, den största på 105 cm. Det drag som blev vinnaren var ett rosa diskhandskefinger som klipptes som en bläckfisk. Mot slutet av resan var det svårt att hitta på nya fiskrätter och jag var ganska less på Dorado. Alla dagar hade en eller två guldkanter i form av en cola, en öl, en burk konserverad frukt, nutella, en ruta marabou choklad eller kondenserad mjölk, vilket var en moralhöjare och något man såg framemot.

Sist vill jag tacka våran utmärkta crew Johan ”George” Banck och Axel ”Alex” Bergsten utan dem skulle inte denna seglat har varit lika bra.

”En minut i helvetet

och två minuter guldkant.

Det är ju dubbelt så mycket guldkant”

Mammas nya kille
 

Då var min och Fredriks jungfrufärd ensamma med Moana avklarad. Vi passade på att slå två flugor i en smäll och bestämde oss för att fira julafton på havet och komma till Sal på juldagsmorgon för att hinna se vad Cap Verdians gör på juldagen. Det blev inte precis som tänkt. Sträckan mellan Mindelo och Sal har vi gjort en gång tidigare och då tog den 43 timmar, den här gången tog den 76 timmar. Julgröten med glögg bytes ut mot snabbnudlar till både lunch och middag. Storseglet gick sönder efter hårt kryssande fram och tillbaka, under juldagen kom vi inte en enda sjömil närmare målet. Saker och ting flög överbord. Men vi fick direkt mycket erfarenheter och lärdom. Samt bra träning då vi fick lov och byta storsegel under hård sjö. Väl under natten till Annandag började det lugna ner och när man sitter under en stjärnklar himmel med en kopp te och med Sophie Zelmani i mp3n, samt att båten lyses upp av florocens plankton då vet man att man har gjort det rätta valet att ge sig ut och segla.

I Palmeira en liten fiskeby med en lugn industrihamn där många fritidsbåtar lägger till anslöt våran första besättning på Moana Johan och Axel. Som tur var så fanns det även en proffessionell segelmakare ankrad i den hamnen, så storseglet kunde lagas. Sen var det bara att lämna Palmeira, eller var det bara det? Först fungerar inte ankarspelet sen kör vi på en boj så den fastnar i propeller och motorn slutar att fungera. För övrigt så har jag och Fredrik lättat ankar två gånger varav bägge gångerna har vi lyckas trassla in oss i en boj. Efter lite tumult inser vi att någon måste ha kommit åt main switschen i kontrollrummet så efter att ha satt på strömmen fungare ankarspelet som det ska och efter att Axel har varit nere i vattnet och rättat till bojen så fungerar även motorn som den ska. Efter det så gick det lätt och vi var på väg. Även denna gång var det hårdvind och hårdsjö, men denna gången var det medvind. Moana gjorde en snitthastighet på nästan 6 knop och hade toppnoteringar på över 10 knop (18 km/h. I verklighet går det inte så snabbt, men det känns som det går undan).

Imorgon den 2:a januari är det dags för Moana och dess besättning att lämna marinan i Mindelo och segla västerut mot solnedgången och den nya världen. Om allt går som det ska imorgon hos myndigheterna. Tanken var att lämna idag, men när vi skulle klarera ut igår var det stängt och förhoppningsvis är det öppet imorgon och allt går som det ska.

Vi har en liten vadslagning ombord. Hur många dagar och timmar det komma ta för oss att komma över till Barbados. Vinnaren får första middagen på land betald.

Fredrik 18 dagar och 9 timmar

Emil  19 dagar och 6 timmar

Axel  18 dagar och 8 timmar

Johan

Det var allt för denna gång, nu väntar högst troligt 19 dagar och 6 timmar ut på havet.