sailingwithmoana

Det var nu ett tag sen jag skrev, det beror på att jag inte tyckt att jag haft så mycket att berätta. De senaste fyra-fem veckorna har det gått väligt mycket tid åt båten och väntan på att delar som vi har beställt skulle bli klara. Men vi börjar med Barbados.

Väl i Barbados så var allt det givna uppskattat som t ex att se och prata med andra personer än Fredrik, Johan och Axel (no offence) eller ha mer än ca 15 m² att röra sig på. Vi kom i kontakt med några utbytesstudenter som gjorde Barbados till ett bra stopp, samt att lokalbefolkningen är bland de trevligaste jag har stött på under mina resor. T ex cafépersonalen på vårt favoritcafé tog oss på en krogrunda under fredagskvällen, sen på lördagen så fick vi en traditionell jamikanskrätt bara gjord för oss (helt gratis som gjorde den ännu godare). De tio dagarna vi blev i Barbados blev lyckade, vi fick även genuan uppsydd och tips om en bra kille som skulle kunna fixa vårat förstag i Grenada. I Grenada skulle vi även möta upp med de norska gutarna vi träffade i Cap Verde. Då efter att Johan och Axel hade åkt hem så var det bara jag och Fredrik kvar på Moana och kvällen efter Super Bowl ankrade vi loss och driftade ner till Grenada med ett litet inofficellt besök på Carricou.

I solnedgången ankom vi till Grenada och Prickly Bay som efter solnedgången såg ut som en stjärnhimmel, där stjärnorna var ljusen från 50-70 båtars ankarljus. Efter ankring begav vi oss på jakt efter Kronprinsesse Mette Mat Maxi, den minsta båten med det längsta namnet. Inte oväntat hittade vi dem ganska snabbt närmast marinan. Den kvällen blev det några öl och mycket Atlanten snack. Därefter började jobbet på båten. Det som förvånade mig och antagligen flera är hur ineffektivt det är att fixa med en båt i ett främmande land och när den ligger på ankar. Först ska du lokalisera problemet och komma fram till hur du ska lösa det, sen vilka delar du behöver. Därefter ska du ro in till land, hitta någon som kan berätta var man kan hitta delen, sen ta sig dit och hem igen. Sen så sitter alla skruvar och muttrar på Moana fast, det leder till att WD40 har blivit en av våra bästa vänner. Så har man en lång lista med småsaker och en lite kortare lista med väldigt viktiga saker som måste fixas tar det lång tid. Inte som i Sverige där man tar sin cykel och cyklar till Clas Ohlsson eller Jula och köper det man behöver och sen kan man börja jobba. Hursomhelst det största och viktigast som behövdes fixas på båten var ju förstaget och furling systemet. Det anlitade vi först en som kunde såga, böja och borra oss en ny rostfribit som förstaget ska sitta fast i. När det var klart kunde Wayne, killen som skulle fixa förstaget, komma och mäta upp hur lång vajern skulle vara. Hela den processen tog 2 veckor och under tiden fick vi mycket annat gjort på båten som t ex att döpa den till Moana.

Med förstaget och en fungerade genua på plats bar det av till Venezuela. Först var det tänkt att vi skulle åka till Los Roques, men efter att ha snackat med en tysk i marina baren och fick läsa i hans guidebok. Så betämde vi oss för att skita i Los Roques och venezuelansk byråkrati samt nationalparksavgifter och bege oss till Aves Barlovento en obebodd ö utan kustbevakning. Aves Barlovento var en mangrovebevuxen ö med tusentals fåglar och omringad av turkost vatten. Första kvällen lyckades vi fånga tre fiskar (Jacks tror jag att de heter) som vi sedemera grillade i solnedgången på ön ackompenjerat med blue cheese och en flaska rödvin. Det här med utan kustbevakning visade sig dock inte vara riktigt sant. På en närbeliggande ö så fanns det en person som var kustbevakningen som bodde med fiskarna på ön. De kom förbi med sin lilla fiskebåt och frågade lite grejer bl a om vi hade några cigaretter och vi passa på att fråga de massa saker också t ex var man skulle fiska och hur man tillagar en typ av skaldjur, samt hur och var de bodde. Sen fick vi en mild tillsägelse att vi borde ha kontakt kustbevakningen på VHFn. Morgonen därpå gav vi oss iväg mot Aruba.





Stoppet i Aruba var bara till för att få en bra natt sömn. Då när vi bara är två personer och en alltid måste vara vaken så blir det lite slitsamt i längden då vi kör fyra timmars pass och man är alltid lite trött, samt att vi inte är vakna så mycket tillsammans. Så vårt tredje inofficella besök blev bra mycket er spännande än vad vi ville. Vi kom in kring tre tiden på eftermiddagen, la ankare och tog ner dinghyn och tog oss in till en strandbar för att koppla upp sig till den stora vida världen. Då Fredrik skulle visa vilken båt som var våran, så visade sig det att båten inte var där vi ankrade den utan vi såg tre personer på våran båt som höll på att lägga ankar. Därefter blev det en jävla fart på oss, när vi kommer fram till båten så får vi veta att den hade börjat drifta och var några minuter bort från ett rev innan personerna hann komma på båten starta motorn och lätta ankaret. Men det som kunde ha varit värre var att den var väldigt nära att trassla in sig i en miljonklassenbåts ankarkätting och i den kraftiga vinden så vet man inte vilka skador den kunde ha orsaka. Då vi inte har någon båtförsäkring kunde det ha varit slutet på våran resa. Det var sannerligen tur att det finns människor som de tre som räddade våran båt och vi kommer vara evigt tacksamma till dem. Den kvällen fick vi lov att ta en öl för att lugna ner våra nerver, för man blev väldigt skärad av incidenten.

Morgonen där på gav vi oss iväg igen, den här gången mot Santa Marta. Vår kära stormfock fick komma fram igen, då det blåste kuling på vägen dit. Visst var det lite spännande när vågorna slår över sittbrunnen och vi gör fartrekord på 10,8 knop med ett 4 m² segel, men man börjar lära känna båten mer och mer och vet vad hon klarar av. Så man var aldrig orolig, visserligen var det lite svårt att sova, men med sina 6 ton så känns hon väldigt stabil. Nu ligger vi säkert i marinan i Santa Marta efter att ha haft stormvindar inatt och hört på VHFn att en av supertankarna ute på ankar hade börjat driva. Det är förövrigt väldigt skönt att ligga i en marina. Man kan gå och komma när man vill då man inte behöver komma överens när vi ska åka tillbaka med dinghyn, men bäst av allt är att man kan läsa tidningen till morgonkaffet. Det är inte i pappersform men DN.se är gott bra nog.

Imorgon får vi storfrämmande i form av Fredriks syster och hennes kompis, så vi blir kvar här i Santa Marta i några dagar innan det bär av mot Panamakanalen och Stilla havet. Det som har slagit mig är hur mycket jag gillar Colombia och colombianer. Har ni någongång chansen att åka till Colombia så tycker jag att ni ska ta vara på den chansen.