Marquesesöarnar till Tahiti- en händelserik etapp
Vi börjar med den trevliga delen. Som sagt tidigare så ankom vi till Fatu Hiva efter nästan 25 dagar på havet och få komma in till den ankarplatsen som var gudomlig samt att vilken ankarplats skulle få extra betyg på grund av avsaknaden av land så blev den ännu bättre. Fatu Hiva är en av de få ställen i världen jag har varit på som inte har internet samt fortfarande utövar byteshandel. För ett paket kex och lite choklad fick vi bananer och stora söta grapefrukter, helt klart värt det. Den första kvällen så testade vi att meta från båten och efter 10 sekunder (överdriver inte, isåfall högst 5 sek) hade Dave dragit upp första fisken. Sen fick jag testa och det tog en minut för mig att dra upp en fisk (en Jack), delvis för jag inte fick upp den på första hugget. Fredrik drog också upp en på en minut eller två. Tio minuter senare med annat bete och på lite djupare djup drog vi upp två till fiskar (Sea Bass). Därefter dog det ut och sen en halvtimme senare drog jag upp en haj (behöver jag nämna storleken, alla vet ju hur stora hajar är). Antagligen gick det så lätt att få fisk på grund av att båten var full med havstulpaner, alger, sjögräs mm. Till fisken öppnade vi en vinflaska och satte på Vivaldi i stereon och livet var riktigt gott.
Dagen därpå tog vi oss en tur till ett vattenfall och fick tvätta oss i sötvatten, som är något utöver det vanliga. Roligare var att få jaga en boll med lokalbefolkningen i solnedgången. Efter att havarit stilla sittande i en månad så var konditionen inte som den brukar. Jag vet att jag bara är 27 år men jag trodde jag skulle få en hjärtattack flera gånger om efter att ha jagat bollen, men sen kommer bollen förbi och då jagar man den igen. Sjukt skoj var det iallafall och en bättre utsikt kan man nog inte ha när man försöker återhämta sig.
Efter en nattsegling från Fatu Hiva var vi Hiva Oa den största ön i Marqueses och även en incheckningshamn och till får förvåning så var det gratis och gick oerhört enkel (förutom för australienaren som behövde betala en Bond på samma summa som en flygbiljett till AU). Det som en fröjd efter Galapagos, Panama och Colombia då det tog dagar och multum i dollars för att checka in. På Hiva Oa så var det lite mer civilization internet och det där man saknar. Där träffade vi även på Båten Anna och fick oss en lite fylla och höll antagligen hela marina vakna med våran briljanta sång av I’m on a boat och Vart jag än i världen vänder. Vi fick även smaka på deras fiskdödarrom (rom från en vattenspruta som de använder för att spruta på fiskarnas gälar så de dör).
På grund av våran tidspress fick vi lämna Marquesesöarna och bege oss mot Tuamotosöarna och en atoll vid namn Taheana som var obebodd. Den vistelse blev dock inte som vi hade tänkt oss. Vi kom in på eftermiddagen och då var det lugnt men i horizonten var det ett oväder pågång. Vi hann ankra och snorkla lite innan vinden kom. Så då var det bara att simma tillbaka till båten och avvakta stormen. Det visade sig inte vara så farligt och vi antog det bara var en squal (händer ganska ofta på havet att hårda vindar efterföljt av kraftigt regn kommer och brukar bara vara i ca 20-30 minuter) för det lugnade ner sig på kvällen och viu trodde vi var säkra. Men vi tog inte varningarna på för stort allvar och förlitade oss på vårat ankare alltför mycket. Vi blev varse det när vi vaknar upp att båten slår mot korallerna. 10 minuter senare är vi två meter från land, båten lutar nästintill max och vid varje våg så tror man skrovet ska gå sönder när det slår mot korallerna eller att masten brytas. Mayday utrop meddelades emergency bag packades och ett intensivt arbete med att få loss henne började. Efter tre timmar lyckades vi med hjälp av reservankaret och ett minst femtiometersrep samt tidvattnet få henne fri från korallerna. Efter ha startat motor och den fungera kom nästa smäll då vi inte kunde styra båten. Som tur var så var det bara vajern till ratten som hade gått av så vi fick ta fram nödrodret, vilket är att vi sätter på en rorsman på det befintliga rodret. Därefter kunde vi köra ut på säkert vatten och efter att vi ankrat igen säkert kunde vi göra en damagecontroll. Autopiloten hade lossnat, den mekaniska styrningen hade gått sönder, 2 cm glasfiber hade nötts bort på kölen så nu syns blyn. Vi kunde fixa det mesta och väl i Tahiti så fick vi beskedet att det inte är en stor katastrof att blyn syns. Dock behövs det fixas, men inte nu för imorgon åker vi hem. ”Jag har hört att Sverige är fint så här års”
Under tiden vi är bort kommer Dave och hans flickvän båtsitta våran kära Moana som får utstå mycket både hård och intensiv segling och några blunders som hittills har gått någorlunda smärtfritt.
Dagen därpå tog vi oss en tur till ett vattenfall och fick tvätta oss i sötvatten, som är något utöver det vanliga. Roligare var att få jaga en boll med lokalbefolkningen i solnedgången. Efter att havarit stilla sittande i en månad så var konditionen inte som den brukar. Jag vet att jag bara är 27 år men jag trodde jag skulle få en hjärtattack flera gånger om efter att ha jagat bollen, men sen kommer bollen förbi och då jagar man den igen. Sjukt skoj var det iallafall och en bättre utsikt kan man nog inte ha när man försöker återhämta sig.
Efter en nattsegling från Fatu Hiva var vi Hiva Oa den största ön i Marqueses och även en incheckningshamn och till får förvåning så var det gratis och gick oerhört enkel (förutom för australienaren som behövde betala en Bond på samma summa som en flygbiljett till AU). Det som en fröjd efter Galapagos, Panama och Colombia då det tog dagar och multum i dollars för att checka in. På Hiva Oa så var det lite mer civilization internet och det där man saknar. Där träffade vi även på Båten Anna och fick oss en lite fylla och höll antagligen hela marina vakna med våran briljanta sång av I’m on a boat och Vart jag än i världen vänder. Vi fick även smaka på deras fiskdödarrom (rom från en vattenspruta som de använder för att spruta på fiskarnas gälar så de dör).
På grund av våran tidspress fick vi lämna Marquesesöarna och bege oss mot Tuamotosöarna och en atoll vid namn Taheana som var obebodd. Den vistelse blev dock inte som vi hade tänkt oss. Vi kom in på eftermiddagen och då var det lugnt men i horizonten var det ett oväder pågång. Vi hann ankra och snorkla lite innan vinden kom. Så då var det bara att simma tillbaka till båten och avvakta stormen. Det visade sig inte vara så farligt och vi antog det bara var en squal (händer ganska ofta på havet att hårda vindar efterföljt av kraftigt regn kommer och brukar bara vara i ca 20-30 minuter) för det lugnade ner sig på kvällen och viu trodde vi var säkra. Men vi tog inte varningarna på för stort allvar och förlitade oss på vårat ankare alltför mycket. Vi blev varse det när vi vaknar upp att båten slår mot korallerna. 10 minuter senare är vi två meter från land, båten lutar nästintill max och vid varje våg så tror man skrovet ska gå sönder när det slår mot korallerna eller att masten brytas. Mayday utrop meddelades emergency bag packades och ett intensivt arbete med att få loss henne började. Efter tre timmar lyckades vi med hjälp av reservankaret och ett minst femtiometersrep samt tidvattnet få henne fri från korallerna. Efter ha startat motor och den fungera kom nästa smäll då vi inte kunde styra båten. Som tur var så var det bara vajern till ratten som hade gått av så vi fick ta fram nödrodret, vilket är att vi sätter på en rorsman på det befintliga rodret. Därefter kunde vi köra ut på säkert vatten och efter att vi ankrat igen säkert kunde vi göra en damagecontroll. Autopiloten hade lossnat, den mekaniska styrningen hade gått sönder, 2 cm glasfiber hade nötts bort på kölen så nu syns blyn. Vi kunde fixa det mesta och väl i Tahiti så fick vi beskedet att det inte är en stor katastrof att blyn syns. Dock behövs det fixas, men inte nu för imorgon åker vi hem. ”Jag har hört att Sverige är fint så här års”
Under tiden vi är bort kommer Dave och hans flickvän båtsitta våran kära Moana som får utstå mycket både hård och intensiv segling och några blunders som hittills har gått någorlunda smärtfritt.
Kommentarer
Trackback
