sailingwithmoana

Två månader i Sverige gick otroligt snabbt och det var grymt skoj att komma tillbaka till Sverige. Både miljöombytet och få återse vänner och familj var nog nyttigt för den fortsatta resan. Jag kan inte säga att jag har längtat tillbaka till Moana men när jag satt på planet och speciellt andra dagen (första dagen var man bara trött och jetlaggad) i Tahiti så kom suget och längtan ut till havet tillbaka och man ville bara lätta ankar och dra ut till nya öar. Men så enkelt ärdet aldrig med en båt. Man ska checka-ut, handla mat, fylla på vatten och diesel, tvätta skrovet och kolla igenom båten så allt är som det ska. Samt att våra nya crewmembers Markus och Magda ska få bekanta sig med Moana. Det var en del saker som behövdes smörjas in och spännas, helt enkelt lite service. Inget allvarigt Dave och Jess hade skött om båten bra.


Första stoppet efter Taihiti blev Moorea en ö som bara låg 5 timmars segling från Taihiti, men man märkte skillnaden i både natur och tempot på ön. Första källen kom i in någon timme före solnedgången och lagade lite mat sedan tog en romdrink på båten kollade på solen gå ner över havet och från stranden hördes ukulelemusik. Dagen där på gick vi på en ttur upp till en utsikt punkt där man kunde se nästan hela ön och på kvällen gjorde vi upp en eld och grillade korv i solnedgången. Denna kväll var det dock inte lika stämningsfull musik i bakgrund b la var det Oasis spelade från en cruisingbåt som låg för ankar 200 meter bort.


Nästa ö var den vida kända ön Bora Bora, den brukar var med i nästan alla top-10-vackraste-öarna-listorna. Men om man får säga det så var jag inte så imponerad antagligen p g a de höga förväntningarna. Visst var den fin, men då är Aitutaki en finare och trevligare ö. Det blev nästa destination som vi nådde efter 4,5 dagar segling från Bora Bora. Aitutaki är en av Cook öarna och är en atoll som har en man-made kanal genom korallerna som är som grundast 1,6 m. Då vi har lite olika uppgifter på Moana så visste vi inte säkert vad våra draft är, om den är enligt våra båtregistreringspapper 1,8m eller som enligt ritningen 1,5 m. Hursomhelst så bestämde vi oss att gå in i passagen och vi kollade på vår GPS när högvatten skulle vara och den sa 12-12.30 så vi testa första gången kl 11 ungefär halvvägs in i passagen körde vi fast för första gången. Då kom ett amerikanskt par ut med sin dinghy och hjälpte oss loss och sa att det var lågvatten och högvatten var kl 15.30. Väl ute på havet igen fick vi ta oss en funderare och käka lite lunch efter lunch bestämde vi oss för att göra ett nytt försök kl 15.00. Vilket vi också gjorde. Den här gången kom vi förbi där vi körde på grund den första gången, men glädjen varade inte så länge för 50 m senare satt vi fast igen och den här gången så såg vi att vi vara nära att komma ut till det djupa igen. Det var då kunskapen från Sällskapsresan kommer in och vi börjar med att Markus fick klättra ut på bommen, när det inte fungerade klättrade jag ut och tillsist fick även Magda komma ut på bommen och då började vi röra på oss igen och kom loss. Det amerikanska paret hade då hunnit komma ut till båten och nästan det första de sa var att en humpback whale hade hoppat upp ur havet ungefär hundra meter från oss. Vilket helt hade undgått oss. Väl framme vid ankringen visade det amerikanska paret var vi borde ligga för att inte ligga på grund och vi gjorde som de sa och när vi skulle rätta till vårat extra ankare för att förhindra att vi rör oss 360 grader så tyckte vi att båten inte riktigt betedde sig som den skulle och såklart hade vi gått på grund en tredje gång och den här gången var det inte mycket vi kunde göra annat än att öppna romflaskan och invänta tidvattnet. Fjärde gången på en och samma dag som vi gick på grund var när vi tog dinghyn till baren på kvällen, men det var bara en lite touch jämfört med vad vi hade redan gjort under dagen.


Vi fick fyra härliga dagar på Aitutaki, befolkningen på ön var väldigt öppna och pratglada. För min del det blev det en heldel motionerande med b la en 2 timmars spring/gångtur runt halva ön. Sedan de andra dagarna fick jag spela fotboll med de lokala ungdomarna i alla åldrar från 5 år- 40 år och alla skrattade när de fick bollen. Aldrig har jag sett några som har visat sin glädje över att spela fotboll. De kanske inte var de bästa spelarna men alla fick vara med och alla hade roligt. Den sista dagen tog jag och Fredrik dinghyn ut till kanalen och snorklade vilken väg som skulle vara den bästa och det gav utdelning för dagen efter när vi åkte igenom kanalen touchade vi inte sanden en enda gång, men det var lite nervöst. På kvällen den sista dagen så var det Pacific forum, en stor konferens för alla söderhavsnationen, på ön. Så på flygplatsen så hade de en välkomst ceremoni för alla premiärministrar med dansuppvisning och sång.


Nästa ö blev Palmerston en atoll vars befolkning kommer alla från en person, nämligen William Marster som kom där på 1800-talet med sina tre fruar och nu bor det 52 st på ön. Dit kommer en båt med proviant var 3-5 månad och ibland så sluter de dealar med yachts som meddelar att de ska komma. Aldrig någonsin har jag varit med om bättre mottagande. Dagen när vi kommer dit så kommer Simon, hans brorson David samt myndighetsfolket till båten och innan dess fick vi chans att snorkla kring båten och under den korta tiden hann vi se tunas och hajar mm. Efter incheckningen var klar och de obligatoriska avgifterna var betalda, varav en avgift var health inspection vilket var 25 dollar och så fick man ett kvitto, han kollade inte ens in våran kackerlacksfamilj som flyttade in medans vi var borta, så begav det sig till en Motu där Simons familj hade en lördagspicknick samt insamling av kokosnötter till grisarna. Maten som bjöds på var för oss en lyx utöver det vanliga. Marinerad fisk stekt över öppen eld, Coconut crab, taro, ris, bröd, kokosnötsås och till det serverades en söt kokosnötdryck. En ganska typisk rätt för dem det vill säga. Vi fick även se hur man öppnar kokosnötter snabbt och effektivt. Inte som när jag skulle öppna en kokosnöt ute på havet och när jag skulle få loss kokosköttet från skalet lyckas hugga mig själv i handen med en rostig matkniv ca 0,5-1 cm djupt så blodet forsar och jag var nära att svimma, men som tur var så har jag bra och omtänksamma människor runt omkring mig som gjorde att mina handikappdagar gick smidigt. Både jag och Fredrik har haft lite småsår som har behövt tagits hand om och det har Magda var bra på.


Den dagen sov jag kvar på huvudön i mitt tält på Simons gård och på kvällen fick jag antagligen också en ganska vanlig rätt nämligen corned beef i tomatsåsoch ris. Faktiskt väldigt gott, mycket bättre än när jag tillagade det en gång sen aldrig mer. Under kvällen lekte jag med little John och jag var big John (eftersom när myndighetspersonalen läste mitt namn i passet och kallade mig John och jag orkade inte bry mig om att rätta dem eftersom John är ju mitt första namn i passet) och John var som alla andra femåringar i världen väl van med datorer så när jag drog upp datorn frågade han om jag hade Paint. Sen när han hade gott och lagt sig spelade jag tärningsspel med resten av familjen och drack te. Hela dagen var en av höjdpunkterna på resan helt klart.


Dagen därpå var en söndag och då ska man gå till kyrkan om man är på Cooköarna och efter allt de har gett oss så var man tvungen att ta seden dit man är. Så jag fick låna en skjorta och ett par byxor av Simon och Simon åkte och hämtade resten från båten. Det var en konstig känsla att sitta i kyrkan igen, för jag kände mig som en hypokrit. Jag tänkte inte gå djupare in på det ämne. Hursomhelst så efter kyrkan bjöds det på en festmåltid med nyslaktad gris (huvudet och revbensspjäl), ika mata (råfisk marinerad i lime och cocosmjölk), taro, ris, salad mm. Köttet var grymt gott och saftigt och inte så vanligt i våran diet, samt fisken var underbar. Efter måltiden så får man inte göra något annat än att ta det lugnt enligt seden. Inte lek, jobba,spela fotboll, spel etc. Den första timmen då man var i matkoma gick det kanon, men sen blev man lite rastlös. På kvällen lättade vi hursomhelst ankare och hade en ganska obekväm resa till Niue landet som gav oss .nu.


Överfarten var inte bara obekväm med hårda vindar, stora vågor och regn. Vi fick nämligen se kaskelot valar på riktigt nära håll. Svårt att säga hur många de var men vi så valar 6 gånger och en var som sagt väldigt nära. Den första såg vi ungefär hundra meter från båten sen dyker det upp en val lika stor som Moana 5-10 meter från båten. En skräckblandad förskjusnings känsla infall sig.
Vistelsen på Niue började och ganska bra, när vi började närma oss ankringsplatsen så såg vi knölvalar. Niue överlag var ett bra stopp och vi stannade där fem dagar. Grym snorkling och fin natur. En dag så hyrde jag en cykel och cyklade runt ett helt land på en dag. Niue är ett land som bara har en befolkning på 1100 och för bara ett tiotal år sedan hade de över 6000 vilket har lett till att det finns väldigt många övergivna och förfallna hus, så när man passerade några byar kändes det som man cyklade genom en spökstad. Snorklingen och dykningen var också något utöver det vanliga. Visibilityn var mellan 30-50 meter och vi hade dålig eftersom det hade regnat mycket och det säga att man ibland kan se mellan 80 och 100 meter.


På väderprogosen i Niue fick vi se att en storm skulle komma söder om Tonga inom två dagar och sen skulle det vara hård vind dagarna efter. Så vi bestämde oss för att passa på att dra till Tonga under de två dagar fint väder vi hade framför oss. Vi hade då 256 nm att ta oss till en säker plats. Vi brukar räkna på att vi gör 100 nm per dag. Vi kom på natten till Haapai group i Tonga och det var becksvart då det var black moon och under de sista timmarna så var vinden väldigt varierade, vilket aldrig är ett bra tecken. Vi lyckades iallafall att ankra i en vik enligt GPS skulle vara bra och då var vinden lugn. Sen under natten vaknar vi upp av att det regna riktigt tropiskt dvs så att man inte ser längre än tio meter. Innan regnet kunde vi åtminstone se en siluett av land, men nu var det helt borta. Så vi fick till full och hållet lita på GPS att vi inte rörde oss, vilket vi inte gjorde. Dagen efter i byn på huvudön så träffade vi på våra norska vänner från båten Aud som vi träffade i Grenada och väldigt kort i Shelter bay och de sa att deras grannbåt hade uppmätt 44 knops vind dvs 24 m/s vilket jag tror klassas in som storm eller hård kuling. Det roliga var att de två som seglar ständigt på båten Aud bodde på land medan kaptenens bror som var gästgast sov på båten ensam och hade tydligen en väldigt nervös natt.


Dagen därpå drog vi till ön Haafeva som skulle ha ett fint vrak man kunde snorka på, men något sådant blev det inte eftersom det blåste för mycket för vå lilla dinghy eller kanske inte dinghyn utan mer vår lilla slöa opålitliga utombordare till dinghyn som inte är att lita på längre, så vi trodde inte vi skulle ha klarat paddlat tillbaka tlll båten den 1,5 km i starkmotvind.


Sista seglats med Magda och Markus blev till Nukulofta under ganska hårdvind, men det klarade vi bra och seglade i snitt 4,5 knop med den minsta segeluppsättning vi någonsin har seglat så långt med. Vi behövde bara dra fram lite segel från förseglet och vi var på väg. Nu sitter vi på Big Mama en typisk strandbar med sandgolv, massa flaggor en anslagstavla med alla Yachts som har varit där( och nu står även s/y Moana på den) samt vanliga turister och locals som vill undvika ”stressen” i huvudstaden som är lika stor som Borlänge.

Sist vill jag tacka Magda och Markus för en grym månad tillsammans och bra jobbat.